Måste faktiskt erkänna att jag känner mig ganska nöjd med mig själv idag. Det har inte varit den bästa veckan ur viktväktarsynpunkt. Mycket gott har slunkit ner  . Inte nog med dessa "synder" så slank det ner både en tårtbit och lite kakor när vi hade kalas för en utav barnen. Dessutom är herr förkylning här på besök igen så orken att motionera finns inte riktigt just nu. Men men jag masade mig iväg in till stan för att väga mig ändå för att se hur stor skada jag åstadkommit. Döm om jag blev förvånad när jag ändå gått ner nästan ett kilo till. Känns faktist ganska bra. Det ger lite extra motivation att kämpa ännu hårdare till nästa vecka.   Visst det är långt kvar till målet så att säga. Men frågan är ju alltid: Är glaset halvtomt eller halvfullt? I mitt fall är glaset alltid halvfullt  

Har varit sjukt trött idag. Sällan det känns som att jag ska somna vid frukostbordet . Men men kaffe är som en mirakelmedicin mot trötthet. Alltså blev det några koppar.  Trots stormen ute klädde vi på oss jag och Zeb och tog en promenad upp till postlådan  och postade lite brev . Väl hemma var vi hungriga. Gjorde lite omlett till lunch till mig själv och Zebs favvomat till honom: fiskbullar och makaroner...ja det säger väl allt. Men jag håller god min . Zeb blev trött på maten och övergav sin mamma för ett mer lockande alternativ,  . Jag tog på mig kläderna igen och gick ut. Stormen hade tilltagit så det ven runt öronen. Men skogen var ändå mysig...jag bor ju mitt i den så jag behöver inte gå så långt .  Skar ner lite granris och lite enris och gick och satte mig på bron... Ja detta är den skapelse jag lyckades få till....    

Väldigt länge sedan jag var här och skrev. Verkar som aldrig tiden riktigt räcker till. Eller så är det lusten som inte funnits för att skriva nått. Hela långa sommaren har gått åt till att jobba och jobba mer. Men som vanligt blir det ju vinter och då upphör ju vikarier att behövas. Vikarier är ju sånna märkliga varelser  ...så fort arbetsgivaren piper väntar sig denna att vikarien ska stå redo.   Alldeles som att vikarier inte har andra liv än att sitta hemma och vänta på att telefonen ska ringa. Å om man som vikarie gör nått som är fel ja då du. Då ska denna skällas ut   så in i helvete så hon/han knappt är värd vatten. Har då vikarien mage att sedan svara för sig, ja då är helvetet lös  , för då ska denna människa defenitivt inte ha något vikariat kvar. Då anlitar man hellre någon som endera är pensionär     redan eller någon som inte varit där förut. Tyvärr tillhör jag kategorin som erkänner mina fel   och inte skyller på någon annan om jag gjort något fel. Alltså skälldes   jag ut efter konstens alla regler. Ja då kom vi till nästa dumhet  . Jag har mage att svara för mig. Alltså har jag defenetivt inget jobb  kvar att gå till. Känns ganska surt   faktiskt. Jag har ändå varit där i flera år. Men det är väl bara att gå hemma och dra benen efter sig de under vintern och hoppas att man kan hitta något annat. Men chansen är väl inte jättestor...

Dessutom jobbar Jörgen, min sambo, världens skittider. Han börjar jobba halv fyra varje morgon så då är det omöjligt för mig att börja före halv sju på morgonen. Nån måste ju tyvärr vara hemma med våra barn till dagis och fritids börjar. När han hade "sin egen körning" på Ånge, ja då funkade det ju bra. Han kunde lämna och jag kunde hämta på dagis osv. Men nä nu funkar inte det heller. Lika bra alltså att bli hemmafru kanske. Nää fy fan ärligt talat, va tråkigt. Man träffar nästan inga människor alls då. Men föresten det är inte så stor skillnad nu heller, för vid sju måste ju Jörgen gå och lägga sig   om han ska orka upp vid tre   var enda natt. En del dagar är dessutom inte hemma förrän vid fem så ja då är det tva sketna timmar man träffar någon annan vuxen. Känns ganska surt det med  Men det är ju inte lönt att klaga. Det finns säkert de som har det värre är det nog någon som säger. Å vist är det så. Jag har ju tak över huvudet och mat på bordet varje dag. Men själen skriker efter mänskligt sällskap som inte är ett barn då   Inget ont om barn men de kan inte rikigt fylla en vuxen människa sällskap. Men vad gör man? Jo man biter i hop och går vidare och hoppas att det snart förändras....vad annat kan man göra?