Sitter och tittar på Zeb och min rottistik Busan. Zeb försöker att övertala henne att tutten är det godaste som finns. Först suger han lite på den för att visa henne hur man gör. Sedan ger han den till henne. Busan smakar lydigt på tutten men kan inte riktigt fatta vad det är som gör den så god. Alltså spottar hon genast ut den. Zeb gör ett nytt försök för att få henne att förstå. Han visar, och ger den till henne igen. Men hon vill inte! Zeb blir fruktansvärt ledsen. Tårarna rinner i floder. Jag kan förstå hans besvikelse. Han ger bort det bästa han har och hon vill inte ha den. Men Busan finner sig snabbt, så när han ger den henne igen suger hon lydigt på tutten. Snabb som en vessla smiter hon från sin plats under bordet. I flyckten spottar hon ut tutten men det ser inte Zeb. Han sitter kvar och tittar efter henne. På hans läppar syns ett nöjt leende.